För några år sedan hade jag kontakt med en man, vi chattade rätt mycket och han var väldigt intresserad av mig. Alltså väldigt! Det hela föll mest på hans syn, hans objektifierande syn, på tjocka tjejer. Vi talade en del om sex, försökte kompromissa (trots att vi ännu inte träffats IRL), men vi var alltför olika. Jag ville så gärna ha en boyfriend, och han var alldeles betagen av min kropp, trots att han bara sett påklädda bilder. Och han var så snygg, och hade ett ballt jobb och fina tatueringar och var rätt rolig. Jag ville så gärna!
Men hans kinks var, bland annat, att typ "tvinga" sin tjej att motionera fast hon inte orkade, att hon (eller ja, jag då) skulle ha på sig alldeles för små kläder och studsa upp och ned tills hon blev andfådd.
Han ville bjuda mig på middag, romantiskt va? Nja. Han ville gå på McD och ha mig i sitt spinkiga knä och mata mig med pommes frites och sås och burgare, han ville att alla skulle stirra på den feta tjejen som åt så hon måste knäppa upp byxorna. Någon gång berättade jag att jag hade tröstätit en påse bullar, och det gjorde honom bara sjukt kåt. Om hans tjejer går igång på detta, well, det är inte min sak att döma. Men jag insåg efter en tid att hans feedertendenser inte handlade om kärlek till stora vackra kroppar, utan om kontroll. Jag insåg att jag var utbytbar - han ville ha den största tjej han kunde hitta, och tände på att hon skulle skämmas för sin kropp inför honom, sin pojkvän.
Jag har en internetvän som är tjockislover, och berättade för honom om detta med orden "Han tänder på att förnedra kvinnor pga tjocka" och min vän svarade: "Jag tänder på att dyrka kvinnor pga tjocka."
Så.himla.olika. Min väns syn är lite (men bara lite!) problematisk för mig, men inte nödvändigtvis för andra. Han älskar verkligen feta kvinns, han är stolt över att ha en tjock flickvän (när han är ihop, that is) och skulle aldrig i sitt liv få för sig att skämmas över det. Som han själv sa, han dyrkar tjockisar. Och det är gott så, han är en underbar man och han förtjänar en kvinna som vill bli dyrkad för sina kurvor och big booty. Han skulle heller aldrig bli ihop med någon enbart för hennes kropp, som tidigare nämnda man.
Men jag då. Jag vill bli sedd som människa. Den jag är med ska gilla min personlighet och min kropp, naturligtvis vill jag att hen ska tända på mig och beundra min runda mage och fascinerat smeka mina bristningar! Menäh, jag vet inte. Jag tänker mig att den jag är med skulle fallit för min excentricitet och min kreativitet och mina snilleblixtar även om jag varit spinkig.
När jag var ung lånade jag en bok på biblioteket, det var intervjuer med och reportage om fula människor. Jag var verkligen övertygad, och är det fortfarande ibland, om att jag var fruktansvärt vanskapt. Trots att det var sjutton år sedan jag läste det, har ett citat etsat sig fast i mig; "Jag vill bli älskad inte trots mitt utseende utan delvis på grund av det." Det har jag ältat så många gånger för mig själv och nu känner jag även - jag vill inte bli älskad enbart på grund av mitt utseende, jag vill bara att det ska vara en del av den underbara helhet som är jag.
1 kommentar:
Vilket intressant och välskrivet inlägg. Och vad bra att du kommit till insikt vad du själv vill ha, det är lätt att bli för fokuserad vi vad andra vill ha. Jag har ingen erfarenhet alls av någon av de killar du beskriver, så jag har svårt att tycka något om någon av dem. För T är det helt oviktigt vad jag väger, han har inte brytt sig någonsin trots att det skiljt 44kg från min lägsta till högsta vikt. Men han säger själv att eftersom jag oftast varit rund så föredrar han det, mest av gammal vana. För att det känns mjukt och skönt att kelas med. Så tycker jag om honom också. Han känns annorlunda nu när han tunnat ur, lite som en ny kille. Men det inte kroppen vi är kära i, därför blir dess utseende nästan helt oviktigt (nästan skriver jag för att poängtera att tex hygien är viktigt och kopplat till utseende) /thunsorken
Skicka en kommentar